Smygpremiären för Malmö-kändisarna som ville synas ägde rum onsdagen den 15 mars 1961. På parkett fanns borgmästare, polis-mästare, brandchef, filmdirektörer, lediga skådespelare, m.fl. Vid dörrarna till salongen stod sjömansklädda, Colgate-leende flickor och delade ut blommor, och framför ridån paraderade skeppsuniformerade musikanter innan Fylgia Zadig läste upp en prolog av Henry Richter. Efter den varmt applåderade visningen for många vidare till Kungsparken, där det serverades räkor och vitt vin. Nästa kväll, d.v.s. på den offentliga premiärföreställningen torsdagen den 16 mars 1961, kunde vanliga filmintresserade Malmöbor beskåda ”storfilm” i detta fräscht lyxiga och tekniskt avancerade biopalats.
Det handlar naturligtvis om invigningen av Royal-biografen i det nybyggda Södertull-kvarteret i Malmö city. Royal var Skandinaviens bäst utrustade biograf med den största duken (8 X 20 meter); faktiskt den enda lokal i Norden som byggts och ritats speciellt för att kunna visa de storbilds-format som tagits fram i USA under 50-talet. (Stockholm hade visserligen Vinterpalatset, men denna väldiga biograf var en omdesignad dansarena.) Cinerama, Cinemiracle, CinemaScope, Todd-AO, Technirama, VistaVision o.s.v., var bara några av de system branschen lanserade med pompa och ståt som uppkäftiga konkurrenter till det ständigt växande TV-mediet. Royals premiärfilm, Windjammer, var egentligen ingen ”riktig” film, utan snarare en mega-dokumentär om ett imponerande skepp och dess natursköna seglats runt diverse exotiska miljöer. Windjammer var filmad i Cinemiracle (eller Cinerama, som i princip var samma sak), vilket betydde att man hade använt tre intill varandra synkroniserade kameror vid inspelningen. I maskinrummet fanns också tre projek-torer (plus en ”projektor” för det separata ljudbandet) som tillsammans slungade upp en jättelik, vidsträckt bild på den svängda film-duken. Två synbara skarvar där filmerna möttes var oundvikligt, så om ljusstyrkan varierade i de olika projektorerna blev färg-återgivningen inte helt identisk på de tre bildfälten. Och om – hemska tanke – någon maskin skulle strejka eller om en filmrulle skulle ”hicka”; då blev det bråda, svettiga minuter i maskinrummet för den redan stressade personalen. Men när allting fungerade perfekt var upplevelsen mäkta imponerande.
Royal var ett dyrt och ambitiöst projekt av Göta Films ägare, direktör Sten Löfberg. Göta Film var den biografkedja i Malmö som 1961 drev Palladium, Capitol (numera Åhléns på Södergatan), Saga (numera Systembolaget på Regementsgatan), Göta (numera Roxbury-nattklubben) och Aveny (numera ett par smutsiga pelare vid Triangelns Köpcenter). Genom avtal med de stora filmbolagen i Stockholm, hade Göta ensamrätt på filmer från bl.a. Sandrews, MGM, Universal och Columbia . Löfbergs största rival var Svensk Filmindustri, som förutom alla SF-distribuerade filmer, hade avtal med bl.a. Fox, Warner Bros. och United Artists. Svensk Filmindustris biografer 1961 var Scania (numera Biopalatset), Metropol, Alcazar (numera nedlagda Camera), Amiralen (numera Nöjesteatern), Piccadilly (numera en resebyrå på Gustav Adolfs Torg), Victoria, Fontänen (numera scenskole-teater på Fridhemstorget), och gamla halvruttna Centrum i Limhamn. En tredje kedja, Grand-biograferna, kunde visa filmer från bl.a. Europa-film och Paramount, och deras biografer var Rio (numera Downtown), Plaza (numera pornografitemplet Taboo), Grand (numera Arbetsförmedlingen på Drottningtorget; Grand fick senare en ny lokal på Värnhemstorget, men ytan ägs numera av Systembolaget) och Rex i Limhamn (numera en möbelaffär).
Eftersom Royal-idén var så unik, tog SF kontakt med Löfberg, och snart hade de båda konkurrenterna ett ovanligt samarbets-kontrakt som gjorde att filmer från de två kedjorna kunde visas på Royal. (För båda parterna var det solklart att Royal skulle representera någotbetydligt mera exklusivt än en ordinär ”bia”: här beställde man sina biljetter i förköp, man kom i god tid för att hänga av sig sina ytterkläder i den bemannade garderoben, och i pausen drack man obligatorisk Coca-Cola med sugrör plus en stor kaka Marabou-choklad - eller var det Tarragona?) Dock blev Cinerama inte så värst långlivat. Efter ett antal mer eller mindre identiska ”dokumentärer” typ Windjammer (Cinerama Holiday, South Seas Adventure, Seven Wonders of the World, etc.) hade publiken tröttnat på dessa filmer utan intrig och skådespelare. Dessutom var personalkostnaden enorm. Nuvarande SF-chefen i Malmö, Ralf Larsen, berättar att Cinerama-filmerna krävde sex (!) maskinister – en för varje projektor, en för ljudet, och två för att spola tillbaka rullarna (eller ”akterna”) och sätta nya på plats. Lägg därtill två biljettkassörskor, två vaktmästare, två garderobiärer och en ”godistant”, och tänk sedan på lönekostaden samt behovet av garan-terat utsålda hus! Löfberg hade tack och lov varit så förutseende, att han även utrustat Royal med två projektorer för visning av 70mm-film, ett betydligt mera lättskött stor-bildssystem som gav ifrån sig en superb bild med samma höjd, men med något mindre vidd – utan skarvar. Scania kunde redan 1959 visa 70mm i form av systemet Todd-AO. South Pacific var en jättesuccé där samma år. Royals visningar av 70mm-film blev dock betydligt ”mäktigare”, vilket Malmöpubliken kunde konstatera när de köat för biljetter till exempelvis El Cid (1961) och West Side Story (1961).
Något senare kom äntligen de två första Cinerama-filmerna med handling – om än väldigt episodiska. How the West Was Won (1962) togs emot med jubel trots att folk hade börjat tröttna på skarvarna som i sina sämsta stunder kunde deformera en kanonkula till en misshandlad tennisboll två gånger innan den lämnade bildfältet. The Wonderful World of the Brothers Grimm (1962) visades däremot endast någon vecka på Royal med mindre än halvfulla salonger. Eftersom Cinerama hade börjat tappa fotfäste till fördel för 70mm-teknik över hela världen, började bolagets direktörer fundera på ett system som kunde projicera samma vidd som Cinerama, fast utan skarvar. Detta hade MGM redan utvecklat på 50-talet under benämningen MGM Camera 65. Den första filmen som färdigställdes i detta system (d.v.s. 70mm-film som optiskt ”trycktes ihop” på sidorna via en speciell kameralins [precis som med 35mm CinemaScope; detta kallas anamorfisk film], för att sedan ”dras ut” med en motsvarande lins på maskinrummens 70mm-projektorer) var Raintree County (1957), men då trodde inga biografägare på idén, varefter denna Dmytryk-regisserade film endast distri-buerades i anamorfiska 35mm-kopior. Några år senare gjorde MGM om försöket med den gigantiska Ben-Hur. Denna gången tvingades biograferna att ta emot William Wylers storsatsning i anamorfiska 70mm-kopior med vidhängande, specialslipade (och dyra) linser, annars fick de snällt vänta några år innan de kunde visa samma film i ”vanlig” (s.k. sfärisk) 70mm med ytterkanterna trimmade. (Därför dröjde det nästan tre år innan Ben-Hur modell ´59 nådde Sverige!) Cinerama-bolaget köpte MGM:s patent 1962 och marknadsförde det som ”Cinerama utan skarvar”. Den mera korrekta benämningen var Ultra Panavision 70, till skillnad från Super Panavision 70 – namnet på den mest populära formen av sfärisk 70mm-film. (Fox hade näsan i vädret vad gällde deras exklusiva patent på Todd-AO, medan Panavision-bolaget hyrde ut sin mini-malt sämre 70mm-variant till alla hugade producenter för ett betydligt billigare pris.) Den första inspelningen där ”Ultra”-kamerorna utnyttjades genomgående var den olycks-drabbade Mutiny on the Bounty (1962), men av någon oförklarlig anledning blev den enbart visad i sfäriska kopior. Först ut att förföra publiken på nytt med vidsträckta, skarvlösa perspektiv blev därför Stanley Kramers It´s a Mad, Mad, Mad, Mad World (1963) – en enorm succé för Royal! Men när det efterhand visade sig att endast Royal och Vinterpalatset hade dukar stora nog att dra nytta av Ultra Panavision 70, beslöt sig bolagen i Stockholm för att fortsättningsvis endast importera sfäriska 70mm-kopior till Sverige. (Ett intressant undantag var George Stevens The Greatest Story Ever Told, med Max von Sydow som Jesus.) Många senare filmer som exempelvis Circus World (1964), Battle of the Bulge (1965), Grand Prix (1966) och 2001: A Space Odyssey (1968) annonserades gärna som Cinerama – direkt lögnaktiga reklamtricks.
70mm var ett kostsamt format att filma i, samtidigt som biografkopiorna var avsevärt dyrare att duplicera än ordinär 35mm-film. Redan 1963 hade man kommit på ett sätt att optiskt ”blåsa upp” anamorfisk 35mm-film till 70mm-kopior. Man förlorade då tyvärr en del av storformatets enorma skärpa, nästan tredimensionellt rika kontraster, samt superklara färgåtergivning, men i gengäld blev de starkt förminskade negativkostnaderna något som fick alla ekonomiskt sinnade bolagsdirektörer att höja ögonbrynen. Columbias prestigeladdade 1963-opus, The Cardinal (regi: Otto Preminger) och musikalen Bye Bye Birdie (regi: George Sidney), var de inledande ”försökskaninerna”, och båda hamnade på Royal, där de i ärlighetens namn annonserades som endast Panavision 70 – alltså utan Super-prefixet. I stort såg nog publiken ingen skillnad på vad som var ”äkta” och ”oäkta” 70mm-film. Mest markant var bildens ökade grynighet – en oundviklig följd av den dubbla uppförstoringen.
Snart presenterades var och varannan hög-budgetfilm i Panavision 70, inte minst anmärk-ningsvärt med tanke på en av Royals största långkörare någonsin, Doctor Zhivago (1965). Carlo Ponti, producenten till detta David Lean-epos, var noga med att alla större städer tvingades visa filmen i ”blowup”-kopior, med den följd att de flesta fackböcker idag tar för givet att Doctor Zhivago filmades i 70mm. Icke så. Men MGM-labbet hade gjort ett fantastiskt jobb med kopiornas kvalitet, för så som filmen visades på Royal kunde dess ”oäkta” ursprung ha lurat även kunnigt branschfolk. (På tal om långkörare, så var Royals absoluta vinnare The Sound of Music [1965], filmad i Todd-AO, och populär nog att hålla sig kvar på Södertull-biografen i hela 72 veckor! Ralf Larsen minns att dåvarande chefsmaskinisten, Åke Lindberg, var så rädd om kopian att det knappast syntes en enda repa på rullarna efter alla dessa veckors intensiv körning. Lindberg tillhörde en generation yrkesstolta maskinister som ofta var lika mycket konstnärer som tekniker. Maskinrummen var deras andra hem, och visningarna skulle vara perfekta. Royals nuvarande ”projektionsartist”, Hans Braman, kommer från samma professionella skola. Royals många visningar av gamla 70mm-filmer under Festivalen blir för honom en nostalgisk återförening med biografernas tekniska guldålder – d.v.s. den epok när man lade vikt vid bild-kvalitén i första hand. I dag tycks ljudet vara det viktigaste för ett i princip visuellt medium! Filmernas format annonseras nästan aldrig vare sig i dagstidningar eller på affischerna. Däremot är man väldigt noga med att ange vilket ljud-system som används eller om biografen är THX-klassad.) Snart drog man sig inte för att göra ”blowups” även av sfärisk 35mm-film. Palladium i Malmö noterade en stor framgång med den första titeln att tilldelas denna dubiösa ära: Robert Aldrichs The Dirty Dozen (1967). Den sista ”stora” filmen som före-vigades med 70mm-negativ i kamerorna var superpekoralet Song of Norway (1970; den visades dock endast i en 35mm-kopia på Royal), därefter användes formatet endast sporadiskt på både 70- och 80-talen för en del ”special-effects”-scener till filmer som Tron (1982) och Brainstorm (1983). En ljus-glimt uppenbarade sig 1992, när regissören Ron Howard insisterade på att få göra sin episkt planerade Far and Away i Super Panavision 70. Kritiker och publik synade den emellertid synnerligen oentusiastiskt, vilket förmodligen bidrog till att äkta 70mm härmed fick mottaga ännu ett knivhugg i ryggen. Amerikanska biografer med 70mm-anpassade projektorer har kört alltmer gryniga och slarvigt kopierade ”blowups” i så många år, att nya linser inte längre varken behöver eller äger förmågan att ge äkta 70mm-film den lyster och den skärpa systemet kräver för att bilden ska kunna imponera på en VHS-hjärn-tvättad ung publik. Märkligt nog har Royal bevarat inte bara projektorerna från 1961, utan även de fantastiska originallinserna! Det tillhörande sex-kanaliga ljudsystemet måste plockas upp från källaren, men när väl detta är gjort är Royal den enda biografen i Skandinavien som kan erbjuda sin publik den svindlande känslan av att uppleva storbildsdukens magi så som det hela en gång var tänkt att avnjutas! En salong i denna dinosaurie-skala är dessvärre otroligt svår att hålla vid lönsamt liv idag. Vem vet hur länge Malmöborna kan skryta med sin enastående Royal-biograf?
Det måste också påpekas att Royal inte enbart visade 70mm-filmer. Så många kopior kom inte till Sverige. Dessutom körde ju både Scania och Palladium vissa mindre statusmarkerade storbildsfilmer då och då, och efter 1967 kunde även nya Grand vid Värnhemstorget visa 70mm-titlar på en duk som tycktes ynklig jämförd med Royal. Både sfärisk och anamorfisk 35mm-film fungerade utmärkt på Royals lätt konkava duk, men dessa ”mini-gästspel” lyckades nästan aldrig hänga med på repertoaren så värst många veckor. På den tiden var bildytans skillnad mellan ”35” och ”70” enorm. Dagens linser och ljusstarka lampor kan förstora 35mm-film till betydligt större dimensioner, så i praktiken skiljer sig synfälten för de olika formaten inte så mycket som man gärna förleds att tro. Det som än en gång irriterar är den ökade grynigheten och de något försämrade kontrasterna, men detta beror naturligtvis även på själva kopiornas kvalitet. En del är snabbduplicerade i labben, andra har mångfaldigats efter äldre, mera pengaslukande metoder. När Göta Film sålde sina biografer till SF 1973, var ”70-eran” nästan ett minne blott. Sedan dess har Malmö bevittnat några få repriser samt ett litet antal sfäriska ”blowups” typ E.T. (1982) och Batman-the Movie (1989). Vad The Internatio-nal Film Music Festival nu erbjuder är ett här-ligt antal helt unika – och kanske aldrig mera återkommande – tillfällen att förflytta sig trettio år tillbaka i tiden till en pampig, popcornsbefriad biografkultur då filmvisningar utanför hemmet var ett populärt nöje för alla åldersgrupper – inte minst för den majoritet som passerat tjugofemgränsen med god marginal! /P> LARS WALLDOV
PS: Både Cinerama-idén och 70mm-film gick att beskåda i några lyckligt lottade världs-metropoler under stumfilmens sista år och fram till ljudfilmens definitiva etablering kring 1930. Abel Gances Napoléon (1927) visades ursprungligen i Paris och några andra franska städer med finalen som en slags ”triptyk” (Polyvision), filmad med tre kameror; och i USA experimenterade inte minst Fox med ett antal prestigetitlar i 70mm under namnet Grandeur. Men ljudfilmen blev så intressant och samtidigt kostnadskrävande för biografägarna, att storbildstänkandet fick vila i drygt tjugo år.